HFD: Tvångsmedicinering inom rättspsykiatrin ska kunna överklagas

I lagen om rättspsykiatrisk vård finns ett uttryckligt förbud mot att överklaga chefsöverläkarens beslut om läkemedelsbehandling utan patientens samtycke. Högsta förvaltningsdomstolen slår nu fast att detta förbud strider mot Europakonventionen och därför ska sättas åt sidan.

Avgörandet innebär att patienter som vårdas enligt lagen om rättspsykiatrisk vård får rätt att överklaga beslut om påtvingad läkemedelsbehandling till allmän förvaltningsdomstol. Domstolen har däremot inte tagit ställning till om den aktuella behandlingen var medicinskt motiverad, utan visar målet åter till förvaltningsrätten för prövning.

Vad målet handlar om

Målet gäller en patient inom den rättspsykiatriska vården vars överklagande av ett beslut om läkemedelstillförsel utan samtycke tidigare avvisades av både förvaltningsrätten och kammarrätten med hänvisning till lagens överklagandeförbud.

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat om ett sådant förbud är förenligt med Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, eller om konventionen kräver att det ska finnas en möjlighet till rättslig överprövning.

Därför krävde skyddet för privatlivet en överprövning

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att ett beslut om läkemedelsbehandling utan samtycke utgör ett allvarligt intrång i patientens rätt till skydd för privatlivet enligt artikel 8.1 i Europakonventionen.

Enligt Europadomstolens rättspraxis ställs krav på att ett sådant intrång ska kunna överprövas rättsligt. Vid en sådan prövning måste både åtgärdens laglighet och dess proportionalitet kunna bedömas. Dessutom krävs att det prövande organet har befogenhet att avgöra om behandlingen ska fortsätta eller avbrytas.

De prövningsmöjligheter som hittills funnits i Sverige rörande tvångsvården och dess innehåll är enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte tillräckliga för att uppfylla konventionens krav.

Varför artikel 6 inte gav rätt till domstolsprövning

Domstolen prövade också om rätten till domstolsprövning kunde grundas på artikel 6.1 i Europakonventionen, som reglerar rätten till en rättvis rättegång vid civila rättigheter. Här blev slutsatsen nej.

Högsta förvaltningsdomstolen motiverar detta med att chefsöverläkaren har ett betydande utrymme att göra egna medicinska bedömningar av vilken behandling som ska ges under tvångsvårdens genomförande. Med den regleringen utgör rätten till skydd mot ett sådant påtvingat kroppsligt ingrepp inte en civil rättighet i konventionens mening.

Det är alltså skyddet för privatlivet i artikel 8.1, och inte reglerna om civil rättegång i artikel 6, som leder till att lagens överklagandeförbud måste åsidosättas.

Vad avgörandet innebär – och vad det inte innebär

Europadomstolens praxis kräver inte nödvändigtvis att överprövningen sker i just en domstol, men Högsta förvaltningsdomstolen bedömer att patientens rätt bäst tillgodoses genom att besluten får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Avgörandet innebär inte ett generellt förbud mot tvångsmedicinering eller att domstolen underkänner medicinska bedömningar i stort. Det ger heller inte rätt att överklaga alla typer av behandlingsinsatser inom vården. Det avgörandet slår fast är en processuell rättighet: chefsöverläkarens beslut om läkemedelsbehandling utan samtycke inom rättspsykiatrisk vård kan inte längre undantas från domstolsprövning.

Förvaltningsrätten ska nu pröva det överklagade behandlingsbeslutet i sak.