Kortare väg till brottsskadeersättning – men domen räcker inte

Brottsoffret ska slippa vänta på besked om den skadeståndsskyldiges betalningsförmåga. Samtidigt knyts vägen till brottsskadeersättning tydligare till vad brottsoffret har krävt i domstolen. Jämförelsen mellan utredningen, propositionen och lagbestämmelserna visar en reform som tar bort ett hinder efter domen – men inte gör ersättningen automatisk.

Ett betalningshinder tas bort – flera villkor består

I SOU 2025:23 från 2025 beskrivs brottsskadeersättningen som ett sista skyddsnät, efter skadestånd och försäkring. Proposition 2025/26:222 från 2026 preciserar hindret: när skadestånd har dömts ut måste den skadeståndsskyldiges bristande betalningsförmåga först utredas. I propositionens föreslagna 10 § ska däremot bara skadestånd som faktiskt har betalats räknas av. Den lydelsen återkommer i det bifogade lagutdraget.

Regeringen behåller ansökningsförfarandet. I den återgivna 16 § brottsskadelagen finns dessutom krav på brottsanmälan, med undantag för giltig anledning, och på att den skadelidande i skälig utsträckning har bidragit till utredningen. När allmänt åtal har väckts krävs som huvudregel att ett skadeståndskrav har prövats i en lagakraftvunnen dom.

Domstolskravet i den återgivna 16 § omfattar också krav mot den tilltalades vårdnadshavare enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen. Om brottsoffret utan giltig anledning har avstått från sådan prövning får ansökan ändå prövas för den del som överstiger vårdnadshavarens ansvar. Det ansvaret är i den bifogade bestämmelsen begränsat till en tredjedel av prisbasbeloppet per skadehändelse, gemensamt för två föräldrar som har vårdnaden.

Försäkringsersättning ska enligt både propositionens förslag och den återgivna 10 § räknas av även när den inte har betalats, om brottsoffret har rätt till den. Utredningen från 2025 beskriver också en annan begränsning: brottsskadeersättning lämnas som huvudregel inte för sakskada och ren förmögenhetsskada.

Enligt beslutsuppgiften i riksdagsunderlaget biföll kammaren utskottets förslag den 3 juni 2026. Utskottet stod bakom regeringens lagförslag och beskrev att brottsoffret ska kunna få brottsskadeersättning med stöd av en skadeståndsdom utan att först vända sig till gärningspersonen. Utskottet avstyrkte ett särskilt tillkännagivande om utvärdering och utgick från att regeringen följer upp lagstiftningen vid behov.

Betalningsförmågan ska inte längre stoppa vägen till staten

Utredningen från 2025 och propositionen från 2026 pekar på samma grundproblem: att få rätt till skadestånd är inte detsamma som att få pengar. I den ordning propositionen beskriver måste möjligheten att få betalt från gärningspersonen vara uttömd innan staten träder in.

Ändringen av 10 § angriper just detta mellanled. Skillnaden mellan skadestånd som ”bedöms bli betalat” och skadestånd som ”har betalats” är avgörande. En bedömning av framtida betalning ska inte längre minska brottsskadeersättningen. Därmed behöver brottsoffret inte först få betalningsförmågan utredd för att komma vidare till statlig ersättning. Det är också den förenkling som utskottet lyfter fram.

Men försäkringen behandlas annorlunda. Där räcker fortfarande rätten till ersättning för att beloppet ska räknas av. Reformen tar alltså bort ett led i prövningen av skadeståndet, inte försäkringens betydelse för hur mycket staten betalar.

Kraven i domstolen får större betydelse

På andra sidan förenklingen finns ett processuellt krav som regeringen själv beskriver som nytt: när allmänt åtal har väckts ska brottsoffret som huvudregel ha fört skadeståndstalan i domstol. Den bifogade 16 § kräver att kravet har prövats i en dom som fått laga kraft.

Bestämmelsen har undantag. Den tar höjd för att det straffrättsliga förfarandet kan ha avslutats på annat sätt och för att brottsoffret kan ha haft giltig anledning att avstå från domstolsprövningen. Vad som i praktiken ska godtas som giltig anledning går inte att avgöra av utdragen.

Kravet omfattar även vårdnadshavares skadeståndsansvar. Det betyder att det inte alltid räcker att rikta sitt krav mot den tilltalade. Om ett relevant krav mot vårdnadshavaren lämnas oprövat utan giltig anledning kan det begränsa vilken del av ansökan om brottsskadeersättning som får prövas. Vårdnadshavarens beloppsgräns är alltså inte bara viktig för vem som ska betala skadeståndet. Genom kopplingen i 16 § får den också betydelse för brottsoffrets väg till staten.

Utskottet framhåller samtidigt att ett skärpt föräldraansvar inte skapar betalningsförmåga hos alla. Vissa föräldrar kommer även fortsättningsvis att sakna ekonomiska möjligheter att betala. Ett större ansvar och mer pengar till brottsoffret är därför inte samma sak.

En enklare ansökningsväg är ingen utbetalningsgaranti

Regeringen bedömer att elektronisk ansökan, hjälp från Brottsoffermyndigheten och information från domstolarna ger goda förutsättningar att få ersättning. Det är regeringens bedömning av förfarandet, inte ett redovisat resultat av reformen. Brottsoffret måste fortfarande själv ansöka.

Inte heller visar materialet att varje utdömt skadestånd ska ersättas av staten. Utredningens beskrivning av begränsningarna för sakskador och rena förmögenhetsskador visar varför skillnaden mellan ersättningsformerna spelar roll. De återgivna ändringarna av ansökan och avräkning belägger inte att dessa skadebegränsningar avskaffas.

Ändringarna gäller sedan 1 september – äldre åtal följer de gamla reglerna

Lagändringarna i brottsskadelagen (SFS 2026:1211) trädde i kraft den 1 september 2026, efter att riksdagen den 3 juni 2026 biföll civilutskottets förslag i betänkande 2025/26:CU38 och därmed antog regeringens lagförslag i prop. 2025/26:222. Den konsoliderade brottsskadelagen hos Riksdagen återger i dag den nya lydelsen.

Övergångsbestämmelserna gör ändå skillnad mellan ärenden. Om allmänt åtal för brottet väcktes före den 1 september 2026 gäller enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna till SFS 2026:1211 brottsskadelagens 10 och 16 §§ i den äldre lydelsen – alltså de tidigare reglerna om avräkning och om när en ansökan får prövas. Förenklingen gäller därmed inte alla äldre ärenden.

Vilka brottsoffer får fortfarande inte ersättning?

Reformen ändrar vägen till brottsskadeersättning, men inte vilka skador staten ersätter. Enligt 4–5 a §§ brottsskadelagen (2014:322) betalas brottsskadeersättning för personskada, för kränkning genom brott som innefattar ett angrepp mot någons person, frihet eller frid eller genom grovt förtal, samt för särskild anhörigersättning. Propositionen 2025/26:222 sammanfattar samma ordning: ersättningen betalas i första hand för dessa skador, medan sakskada och ren förmögenhetsskada ersätts endast i undantagsfall (6–8 §§).

Det är där bedrägerioffret hamnar. Både SOU 2025:23 och propositionen använder ren förmögenhetsskada efter ett bedrägeri som exempel på en typisk brottsskada. Ren förmögenhetsskada är enligt 1 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ekonomisk skada som uppkommer utan samband med person- eller sakskada – till exempel pengar som lurats av någon. Utredningen konstaterar att brottsskadeersättning som huvudregel inte utgår för sådan skada.

Gentemot gärningspersonen är rätten tydlig: den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott ska ersätta skadan, enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen. Mot staten gäller något annat. Brottsskadelagen ersätter ren förmögenhetsskada bara i två situationer: när brottet begåtts av någon som var intagen i kriminalvårdsanstalt, på vissa institutioner eller häktad och det finns särskilda skäl (6–7 §§), eller när skadan allvarligt har försvårat den skadelidandes möjligheter att försörja sig eller ersättningen annars framstår som särskilt angelägen (8 §). Ett skadestånd som domstolen dömt ut för förlorade pengar ger alltså inte i sig rätt till motsvarande belopp från staten.

Reformen genom SFS 2026:1211 ändrade 10 och 16 §§ – avräkningen och förutsättningarna för att pröva en ansökan. Bestämmelserna om vilka skador som ersätts, 4–8 §§, ändrades inte genom den lagen. För ett bedrägerioffer vars förlust är en ren förmögenhetsskada innebär reformen därmed ingen ny rätt till brottsskadeersättning för de förlorade pengarna. En annan del av reformen rör indrivningen från gärningspersonen: enligt civilutskottets betänkande 2025/26:CU38 begränsas förbuden mot utmätning av vissa ersättningar för att i större utsträckning möjliggöra utmätning till förmån för brottsoffer.

Även när undantagen i 6–8 §§ är tillämpliga kvarstår gränser i lagen. Brottsskadeersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada betalas med sammanlagt högst tio prisbasbelopp (14 § andra stycket). Ersättningen kan jämkas om den skadelidande genom att inte vidta sedvanliga försiktighetsåtgärder uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken (12 § andra stycket). Skadestånd och försäkringsersättning avräknas (10 §), och brottet ska ha anmälts och den skadelidande ha bidragit till utredningen (16 §).

Vad underlaget inte visar är hur ofta Brottsoffermyndigheten i praktiken beviljar ersättning för ren förmögenhetsskada med stöd av 8 §, eller hur många bedrägerioffer som berörs. Sådana uppgifter finns inte i de dokument som granskats, och Kriminsyn drar därför inga slutsatser om omfattningen.

Färre steg, men ingen automatisk ersättning

Reformens tydligaste förenkling ligger mellan domen och ansökan till staten: brottsoffret ska inte först behöva få den skadeståndsskyldiges betalningsförmåga utredd. Men den lättnaden ska inte förväxlas med en garanti att få hela det utdömda beloppet.

Ansökan, försäkringsavräkning och krav på medverkan finns kvar. När åtal har väckts får domstolsprövningen av skadeståndskraven en uttrycklig betydelse – även krav mot vårdnadshavare. Granskningen visar därmed både ett borttaget hinder och ett fortsatt ansvar för brottsoffret att föra fram rätt krav och söka ersättning. Hur mycket snabbare pengarna faktiskt når fram kan dokumenten inte besvara. Ändringarna gäller sedan den 1 september 2026, men ärenden där åtal väcktes före det datumet prövas enligt de äldre reglerna i 10 och 16 §§.

För den som förlorat pengar genom ett bedrägeri kvarstår dessutom en avgörande begränsning: reformen förändrar inte huvudregeln att ren förmögenhetsskada normalt inte ersätts av staten. Vägen till ersättning blir enklare för vissa brottsoffer, men kretsen av ersättningsbara skador utvidgas inte genom dessa ändringar.